Ibland blir det inte som man tänkt sig

Igår var jag ledig och hade tänkt igenom ett antal saker som jag skulle genomföra under dagens gång. Nu blev det så att jag vaknade lite före klockan 5 med riktigt ruskig mensvärk. Så jag tog en värktablett och kröp ner i sängen igen. Någon timme senare drack jag lite cola och kröp ner i sängen igen. Först framåt mitt på dagen började jag känna mig så pass skaplig att jag faktiskt tog mig ur sängen. Det blev inte så mycket med min plan. Jag fick helt enkelt anpassa mig efter dagsformen. Även om det var lite surt att få min lediga dag förstörd så var det ändå tur i oturen att det var just en ledig dag och jag slapp åka till jobbet. 

Det är dagar som igår som jag tänker tillbaka på de kloka sakerna jag läste i Ta Din Tid. Jag håller med om att de flesta av oss inte mår bra av att konstant ha ett knökfullt schema. (Men man får naturligtvis göra som man vill.) Är det luft i almanackan så gör det inte så mycket om man får omprioritera någon eller några dagar. Tror inte det spelar någon roll om det gäller vår lediga tid eller vår arbetstid. Människor är inte maskiner helt enkelt. Jag är fortfarande nybörjare på att lära mig det här med att optimera min tid och att lära mig säga nej. Men det känns som något som är viktigt att jag lär mig. Och jag tycker mig redan märka att det har gett effekt. Även om jag strävar efter mindre och har mer luftiga planeringar än tidigare så blir det mer skrivet än när jag inte gjorde så. Därför är det ingen katastrof om man får ställa in eller stuva om i tidsplanen heller. 

Vi får se hur det blir när mina studier kommer mer igång på allvar men just nu ser det ut som att jag kommer kunna bolla både jobb, studier och detta skrivprojekt. Förutsättningen för det har varit att planera och förbereda. Jag har förberett blogginlägg och har en realistisk publiceringsplan för bloggen. Det kommer underlätta när studierna kräver sitt. Kanske blir det rentav sommaruppehåll för bloggen, vilket skulle ge mig tid att bygga upp en ny buffert. Alla inlägg är ju inte tänkta att vara som denna, utan några av dem, den gamla kärnan av projektet, ska vara testen av skrivrutinerna. Det kommer bli en rolig utmaning att ta sig an hoppas jag. Samtidigt är jag glad att projektet redan vuxit och spretat iväg i fler riktningar, det gör det mer levande. Och skulle någon bit kännas tråkig eller att jag kör fast på något ställe så finns det alltid något annat som jag kan peta på istället.

Så ibland blir det inte som man tänkt sig och det kan vara en bra sak, bara man ser till att lufta almanackan. Hela det här inlägget blev alltså till på grund av att jag satt och tänkte på igår när det inte blev som det var tänkt.

Och det blev bra ändå.

Att säga nej

Tidigare i veckan fick jag en förfrågan på jobbet. Hade jag tackat ja till den hade jag under kanske ett års tid kunnat gå upp mer i tid. Det var lite frestande där och då. Men jag sa nej. 

För att säga ja till det hade inneburit att säga nej till så mycket annat. Till exempel hade jag fått bekymmer att genomföra mina “vid-sidan-av-studier”.(Som jag dessutom fått kämpa hårt för att få till.) Det hade också inneburit att alla mina andra projekt, som det här skrivprojektet, mitt streamande, Bookstagram sidan och Ko-fi sidan hade fått läggas på is. Och efter mer än ett års träda är jag tveksam till om jag skulle starta upp dem igen. I bästa fall blir det som att starta från noll igen.

Det finns bara så många timmar på dygnet och jag har bara så mycket energi att spendera. Något som poppat upp återkommande det senaste året, nu senast när jag läste "Ta Din Tid", var hur viktigt det är att säga nej till saker. Inte bara till saker som man inte vill göra, utan även roliga saker eller saker som kostar mer än de ger. (Inte bara pengar utan tid och energi också!) Under en stor del av den dagen som jag sa nej så gick jag omkring och undrade om jag begått ett misstag. Då ploppade “Ta Din Tid” upp igen "Men om man aldrig ångrar ett nej så säger man ja för ofta". Det började kännas lite bättre när jag tänkte att jag hade sagt nej till en sak så jag kunde säga ja till många andra saker. Visst hjälpte det också att mitt nej inte ifrågasattes så jag behövde inte försvara det. Då började jag förstå vilken superkraft att säga nej är. Man kan också läsa detta blogginlägg om man är nyfiken på det här med att säga nej.

Jag kan inte veta att jag alltid kommer vara bra på att säga nej, särskilt inte om det möts med motstånd. Men bara genom att säga nej till saker som jag känner på flera plan att det är så jag vill svara, det är stort för mig. Jag har varit den där klassiska personen som varit urusel på att säga nej och som inte stått emot när mina nej blivit ifrågasatta eller respekterade. Det kan vara för att nu är jag över 30 och lite mer säker i mig själv än när jag var till exempel 18. Jag vill gärna tro att jag kommer ifrågasätta om mina nej inte respekteras i alla fall.

I slutändan så har jag skyddat mina projekt genom att säga nej till en sak. Tiden får utvisa hur tuffa studierna kommer att kännas. Jag hoppas kunna balansera det så att mina andra projekt kan puttra på i alla fall en reducerad takt istället för att behöva läggas på is (dvs skrotas).

Det är inte alls lätt att börja säga nej men det är nog en av de bästa sakerna man kan lära sig. För då kan man säga ja till annat.

Jag och mina bananskal

Varje vecka surfar jag in på och kollar av SF-bokhandelns och Adlibris hemsidor. Jag försöker hålla koll på böcker som är på gång, kollar om det är några kampanjer på något som är av intresse och så vidare. Det är lika mycket att jag kikar efter skönlitteratur som facklitteratur. Särskilt sedan jag fick idén till mitt projekt. 

En sådan dag på Adlibris snubblade jag, jag minns tyvärr inte hur, över boken “Ta Din Tid - Gör mindre men bättre” av David Larsson Heidenblad. Den liknade den litteratur jag läste för några år sedan men jag blev väldigt nyfiken eftersom den uppenbarligen var skriven på, inte bara översatt, till svenska. Alltså i korthet, tidsoptimering, planering och produktivitet för individer ur ett svenskt perspektiv. Något jag alltid saknat. (Nu lär inte det här vara den enda boken men den finns i tryck och är nyskriven.) 

I och med mitt projekt så hade jag också börjat skriva till diverse författare för att på olika sätt be dem berätta om sina skrivrutiner och vanor under en genomsnittlig arbetsdag. Om inte så i direkt svar till mig så kanske de kunde tänka sig skriva om det på sina bloggar eller som ett tillägg på sina FAQ sidor. I Ta Din Tid fanns dessutom en uppmuntran till att höra av sig. Så det gjorde jag. Den resulterande mejlkonversationen känns väldigt betydelsefull för lilla mig. Jag fick dessutom mitt första officiella ja från en författare till att vara med i mitt projekt! Det ökade visserligen pressen på att nu behöver jag bit för bit, ro detta iland. Men jag fick också det mycket nyttiga och kloka förslaget att börja med det som en blogg. Först var jag lite tveksam till hur jag skulle kunna göra projektet bloggvänligt. Det var dock frestande att ha en blogg igen, något jag inte haft på bra många år, nu dessutom med ett mycket tydligare syfte.

 

Det som är så bra också är att David har en blogg, “Konsten att vara forskare”, som i sin tur utgjort en stor del av boken Ta Din Tid. I och med att jag kände mig rostig på bloggfronten så började jag läsa inlägg efter inlägg. Av bara farten under läsningen så utökade jag projekt dokumentet med ytterligare en avdelning avsedd för anteckningar från Davids inlägg. Tänkvärda saker, tips på tekniker, roliga eller igenkännande bitar samsas med mina egna tankar. Jag vågar också hoppas lite på att jag nu snappat upp i alla fall lite smulor som gör mina inlägg lite bättre än innan. Jag läste ju trots allt igenom hela arkivet av inlägg. Då och då märkte jag att de råd som jag fick i vår konversation fanns som hela inlägg utspridda över de 5 år som bloggen varit aktiv.

 

Jag skulle kunna sitta och vara deppig över att jag kom “5 år för sent" men det känns långt mer produktivt att vara tacksam över att ha snubblat över den guldgruva som nu finns där. För det finns så otroligt mycket att hämta där bara man är nyfiken och lite flexibel. Även jag som inte hör till den akademiska världen läser de inläggen och tycker det är spännande även om jag så klart inte kan förstå dem på djupet. (Jag är fortfarande osäker på om jag förstått vad ordet “empiriskt” betyder och hur man faktiskt använder det.) Då ska vi inte tala om alla de böcker, bloggar, poddar, artiklar och annat som David tipsar om. Som jag sa. En ren och skär guldgruva av information, inspiration och incitament. Eller bara trevlig och tankeväckande läsning om man är lagd åt det hållet.

 

Även om det är lite på gränsen till genant att jag gjort ungefär som min egen karta över inläggen så hjälper det mig mycket när jag snabbt behöver friska upp minnet eller dubbelkolla vad en författares bok heter. Jag är lite i valet och kvalet om jag någon gång i framtiden skulle ta och sammanställa en lista på några av guldkornen, alternativt skriva ihop något om de saker som jag tyckt varit extra lärorika. Men det får bli en annan gång

.

Allt detta bara av att jag mer eller mindre halkade på ett bananskal som landade mig här vid det här inlägget. Resan hit har varit för att citera David själv “ett kaninhål av rang.” Ett väldigt trevligt sådant dessutom.

Jag vill klargöra att jag inte magiskt blivit en expert av att läsa Davids blogg även om det hade varit roligt om det funkat så. Jag tror inte att jag har tillgodogjort mig allt som går än. Det tar tid att lära sig saker. Vissa av teknikerna som David tipsar om har han förfinat och använt i flera år, det kan inte kopieras utan måste läras.

 

För att lära mig så måste jag ta min tid.

Det första inlägget

Jag har både längtat och bävat lite efter att få skriva det första inlägget. Det är ju som att få ta första godisbiten ur påsen! Men samtidigt, vad är det här då? 

Jo, jag har länge saknat att skriva men har känt mig lite vilsen i hur jag ska ta tag i det. Sen fick jag en idé. Jag vill göra ett experiment där jag testar olika författares skrivrutiner. De om några vet väl hur man går tillväga för att få skrivandet gjort? 

Tittar man bara rätt ner så är det ett ganska stort projekt. Det finns många författare vars rutiner är dokumenterade. Men projektet går att dela upp i små bitar, som kan flyttas runt som legobitar. Att ha en blogg och dokumentera min skrivresa var inte med från början utan det var en del av den “naturliga mutationsprossessen”. Ni bör dock kila över och tacka David Larsson Heidenblad på bloggen “Konsten att vara forskare - en blogg av David Larsson Heidenblad” faktiskt. Hans blogg både i utförande och innehåll har varit en stor inspirationskälla, för att inte tala om Davids bok “Ta Din Tid - Gör mindre men bättre”. För är det något som projekt kräver så är det tid. Och är man nyfiken på hur man ska handskas med sin tid så rekommenderar jag varmt den boken. Men mer om den i ett senare inlägg.

Eftersom hela bloggen nu är en del av projektet så kan innehållet variera ganska mycket.  Att skriva, insåg jag efter lite eftertanke, är så mycket mer än att bara skriva. Visst resulterar skrivande i att text blir till men det finns ju så många olika sorters text. Det finns genrer och stilar dessutom. Och då har vi inte ens kommit in på läsandet av väldigt olika texter.

Det bästa med att blogga är att då kan jag skriva regelbundet på något även om projektet i övrigt känns för tungt och övermäktigt eller något oväntat inträffar. Livet händer och livet är liksom. Jag vill se bloggen som en morot till att få testa att skriva olika slags texter, att skriva regelbundet och samtidigt kravlöst. (Jag förväntar mig inga mästerverk.) Jag hoppas ni som läser har överseende med att jag provar mig fram och att det kan komma att ta tid innan inläggens kvalité förbättras. 

Först är det en hel del som måste skrivas innan projektet är i hamn.

Var nu den hamnen kommer vara när jag väl är där. 

Hoppas ni vill följa med på resan!