Det är så sportmänniskor pratar, antar jag?
Även om du precis som jag kanske är helt ointresserad av sport så kan du säkert däremot relatera till känslan när man lyckats med något. För mig är det ibland när jag skrivit ett blogginlägg eller en text och jag är ruskigt nöjd med den när jag läser igenom den. Känslan av att språket “sitter” för just den texten. Beroende på vad för text det är så kan det variera mycket i ton och känsla. Utanför själva texten finns det sen alltså den där ytterligare känslan, den där när man på ett abstrakt plan bara känner att texten är precis formulerad sådär som man vill att den ska vara. Orden hänger ihop och metaforerna målar ibland tydliga, ibland diffusa men förklarande landskap. Meningarna är både lagom långa och lagom korta beroende på vad man för tillfället skriver om.
Senast jag fick känna den känslan var igår när jag la sista handen på inlägget om Delta förlag. Jag hade redan ett skal klart så det var omarbetningen jag gjorde. Just igår var det mycket som jag ändrade på. Innan jag hade hunnit ändra för mycket så sparade jag den gamla versionen i ett annat avsnitt. Utifall att jag skulle vilja jämföra dem eller ta tillbaka något av det gamla med inte alltför mycket bök. Andra dagar är det mindre saker man ändrar på. Petar in eller tar bort ett ord eller två här och där. Tyvärr kommer titt som tätt också tvivlet smygande. Tänk om texten inte är så bra som jag tror att den är? Tänk om jag kunnat skriva det lite bättre i alla fall? Tänk om någon läser texten och tycker den är jättedålig?
Visst, jag har inte gått någon formell kurs i skrivande, men från mina iakttagelser så verkar det vara så att de flesta människor känner så oavsett vad de är för typ av författare. Jag har läst kommentarer av publicerade skönlitterära författare som känner så. Jag har läst, ni vet var, att akademiker känner så också. Förmodligen känner en hel del journalister och krönikörer så med. Jag har inte gjort grundlig research men vågar påstå att det är nog så.
Igen så kanske min lite blödiga sida kommer fram. Det är dock något fint i den där mänskliga aspekten att man kan vara den folk ser upp till, vara den där på toppen och ändå känna så. Då gör det inte så mycket om jag också känner så.
Men det finns ett botemedel som jag lärt mig. Det är för det mesta, att fortsätta skriva. Allt man skriver kommer inte att vara bra. Allt man skriver kommer inte alla gilla. Men jag har svårt att tro att det finns någon som inte blir bättre på att skriva om de bara fortsätter att skriva. Jag kanske inte kan bli bäst i alla genrer, men jag kan alltid bli lite bättre. Jag kan också läsa och lyssna på andra texter och inspireras, fås att fundera, lära mig något som kan göra nästa text lite bättre.
Till sist, har man en riktigt dålig skrivdag, då kan man alltid ta en paus. Men skriv gärna ner vad du känner och hur du tänker först. Du kanske behöver läsa det senare. Behöver du inte läsa det, ja då har du trots allt faktiskt skrivit någonting i alla den dagen då inget ville bli skrivet. Sen kan du ta en promenad, dricka en kopp te, läsa en bok eller plantera om en stackars krukväxt. Så tar man nya tag imorgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar