Abstrakta husflugor och ordsmeder

Nu har jag  hållit på och skrivit ett tag. 

Det har varit lite olika former sedan mitten av januari ungefär. Visserligen har jag inte fått till att testa någon skrivrutin när detta skrivs (2024-05-08) men det är på gång. Annars har det varit mest skrivande i projekt dokument och på bloggen. Jag måste säga att det redan känns som att bloggandet haft en positiv inverkan på mitt skrivande överlag.

Faktum är att bloggandet hjälpt mig känna vilken flytande process skrivande är. Det är en hel del fram och tillbaka, högt och lågt, varmt och kallt. Just det tankesättet fick mig att tänka på det där att någon som skriver är en ordsmed (från engelskans "wordsmith"). En smed värmer och kyler sitt material, hamrar och formar tills man (förhoppningsvis) har sin slutprodukt. Det är många turer fram och tillbaka för metallstycket, om det inte råkat bli fel någonstans och metallen blir skör och går sönder förstås. Då är det bara att börja om. In i elden, hamra på städet, in i elden, hamra, kyl ner i vatten….

Man kan kanske också likna någon som skriver med en chokladkonditor? Rå choklad måste också bearbetas och tempereras. Men man måste vara försiktig så det blir rätt vid varje steg i processen, annars blir det inte gott, det kan bli grynigt eller smeten skär sig. Kopplingen kanske inte är helt självklar. Vad jag menar är att detta att temperera fram och tillbaka är att det är så jag upplever skrivandet och redigerandet av en text. Kanske främst redigeringen faktiskt. Råmaterialet i det fallet är mitt råmanus, det första utkastet som ska bearbetas. 

När jag funderade kring det här så insåg jag just hur viktigt det är att skriva NÅGOT. För utan ett råmanus finns det inget att bearbeta, inget att temperera. Även en ynklig liten text går att bearbeta men det kan man inte med ett tomt papper. Nu visste jag det redan men det KÄNDES så tydligt när jag reflekterade över skrivande i andra sammanhang, en annan kontext. Många saker kan man lära sig, kan man veta om, men man förstår dem inte fullt ut förrän man upplever dem. 

Hursomhaver så för att det ska bli något på ett papper så behövs det idéer. Ibland får man jobba för att komma på något, ibland kommer det av sig självt och ibland kommer det idéer som man inte vet vad man ska göra med. Dessa skriver jag ändå ner, för det kanske kommer en dag då just den biten kan behövas. Det enda jag känner mig säker på är att man behöver långt fler idéer än de man faktiskt använder, bortfallet är stort men vilka behöver man? Just därför skriver man ner alla och stoppar dem i en låda. Den här idélådan är sen lite som den där lådan med laddsladdar och kablar som man inte heller riktigt vet vad man ska göra med. Man vet inte riktigt till vad dessa sladdar hör så man sparar dem utifall att de hör till någon manick hemma. Men en idé är ju inte som en sladd som ligger snällt i sin låda alla gånger. En del idéer kan bli till de mest irriterande av husflugor som flyger runt huvudet på dig. Som knatar runt på din arm, kraschar in i örat på dig, ja helt enkelt inte låter dig vara ifred. Just nu har jag en sådan idé som inte låter mig vara ifred trots att jag inte riktigt vet vad jag ska göra med den eller om den är lagom genomtänkt för att ens börja med. Jag tror dock att jag börjar klura ut hur jag skulle kunna tackla den, så flugan/idéen låter mig vara ifred. 

Frågan jag ställer mig är alltså om jag behöver ett städ, en ballongvisp eller en flugsmälla nära till hands med andra ord. 

Ibland blir det inte som man tänkt sig

Igår var jag ledig och hade tänkt igenom ett antal saker som jag skulle genomföra under dagens gång. Nu blev det så att jag vaknade lite före klockan 5 med riktigt ruskig mensvärk. Så jag tog en värktablett och kröp ner i sängen igen. Någon timme senare drack jag lite cola och kröp ner i sängen igen. Först framåt mitt på dagen började jag känna mig så pass skaplig att jag faktiskt tog mig ur sängen. Det blev inte så mycket med min plan. Jag fick helt enkelt anpassa mig efter dagsformen. Även om det var lite surt att få min lediga dag förstörd så var det ändå tur i oturen att det var just en ledig dag och jag slapp åka till jobbet. 

Det är dagar som igår som jag tänker tillbaka på de kloka sakerna jag läste i Ta Din Tid. Jag håller med om att de flesta av oss inte mår bra av att konstant ha ett knökfullt schema. (Men man får naturligtvis göra som man vill.) Är det luft i almanackan så gör det inte så mycket om man får omprioritera någon eller några dagar. Tror inte det spelar någon roll om det gäller vår lediga tid eller vår arbetstid. Människor är inte maskiner helt enkelt. Jag är fortfarande nybörjare på att lära mig det här med att optimera min tid och att lära mig säga nej. Men det känns som något som är viktigt att jag lär mig. Och jag tycker mig redan märka att det har gett effekt. Även om jag strävar efter mindre och har mer luftiga planeringar än tidigare så blir det mer skrivet än när jag inte gjorde så. Därför är det ingen katastrof om man får ställa in eller stuva om i tidsplanen heller. 

Vi får se hur det blir när mina studier kommer mer igång på allvar men just nu ser det ut som att jag kommer kunna bolla både jobb, studier och detta skrivprojekt. Förutsättningen för det har varit att planera och förbereda. Jag har förberett blogginlägg och har en realistisk publiceringsplan för bloggen. Det kommer underlätta när studierna kräver sitt. Kanske blir det rentav sommaruppehåll för bloggen, vilket skulle ge mig tid att bygga upp en ny buffert. Alla inlägg är ju inte tänkta att vara som denna, utan några av dem, den gamla kärnan av projektet, ska vara testen av skrivrutinerna. Det kommer bli en rolig utmaning att ta sig an hoppas jag. Samtidigt är jag glad att projektet redan vuxit och spretat iväg i fler riktningar, det gör det mer levande. Och skulle någon bit kännas tråkig eller att jag kör fast på något ställe så finns det alltid något annat som jag kan peta på istället.

Så ibland blir det inte som man tänkt sig och det kan vara en bra sak, bara man ser till att lufta almanackan. Hela det här inlägget blev alltså till på grund av att jag satt och tänkte på igår när det inte blev som det var tänkt.

Och det blev bra ändå.

Dragkampen mellan mina språk

Dragkampen mellan svenska och engelska har pågått sedan jag lärde mig tillräckligt för att kunna läsa något annat än skolböckerna. Även om det ena är mitt modersmål, så känner jag att jag har mycket kvar att lära mig i båda språken. Och då lägger jag inte till några av de andra språken som jag studerat genom åren. Jag är helt enkelt inte tillräckligt stark i de språken för att känna mig bekväm med att hålla på med kreativt skrivande i dem. 

Någonstans mellan 7:e och 9:e klass hade jag i alla fall lärt mig tillräckligt med engelska för att börja läsa mer fritt. Vilket i sig ledde till att jag dammsög fantasyavdelningen på skolbiblioteket. Åren efter det, kanske delvis på grund av de vänkretsar jag hängde i, så var det inte socialt acceptabelt att inte läsa på engelska mer eller mindre. (Ja, det är lite speciellt att vara tonåring och umgås med andra tonåringar. En ganska vild och knepig resa faktiskt.) Men så var det ju också så att om man kunde läsa på engelska så fick man snabbare tillgång till vissa böcker än om man var tvungen att vänta på de svenska översättningarna, om de ens fanns på kartan alls. Svenskan fick helt enkelt nöja sig med en existens i läsandets periferi. Sen blev jag vuxen och jag läste inte särskilt mycket alls under en hel del år. (Som inte var för studier alltså.)

Det är faktiskt inte förrän ganska nyligen som jag bestämde mig för att börja läsa igen. Jag bestämde mig också för att ta upp relationen med det svenska språket igen. När det är genomförbart hoppas jag dessutom kunna läsa en bok både på svenska och engelska och jämföra dem. (Översättandets konst fascinerar mig.) Därtill så kommer merparten av mitt projekt skrivas på svenska och jag kommer även få lov att översätta lite till svenska på egen hand. Delvis är det för att projektet känns mer rimligt att genomföra på svenska, delvis är det för att när det kommer till kritan så är min svenska starkare och mer nyanserad än vad jag tror att min engelska är, trots att den försummats en hel del.

Att projektet känns mer rimligt att genomföra på svenska är dessutom för att jag tror att det har bättre potential än att göra det på engelska. Det finns liknande saker men konkurrensen är mindre. Det är lite av mitt sätt att försöka applicera “Blue Ocean Strategy” till skrivandet. Alltså att försöka hitta en nisch som det inte finns konkurrens i och därmed inte tävla med någon. Men förhoppningsvis kommer projektet göra mig till en bättre och mer kompetent författare.

Nu menar jag inte att jag inte har några chanser att skriva professionellt på engelska. Det beror lite på vad för skrivande vi pratar om. Men det kan helt enkelt vara bättre att låta en professionell översättare översätta det jag skrivit än att jag gör ett knackigt försök att skriva originalet på engelska. Det är inte enbart att jag har lite sämre självförtroende när det gäller att skriva på engelska, det är också att jag försöker se på skrivandet utifrån en kommersiell synpunkt.

Kampen mellan svenska och engelska kanske inte kommer fram i sin helhet här men jag ville heller inte att texten skulle bli för lång. Jag kan gå in lite mer detaljerat vid ett senare tillfälle om intresse finns.

Att säga nej

Tidigare i veckan fick jag en förfrågan på jobbet. Hade jag tackat ja till den hade jag under kanske ett års tid kunnat gå upp mer i tid. Det var lite frestande där och då. Men jag sa nej. 

För att säga ja till det hade inneburit att säga nej till så mycket annat. Till exempel hade jag fått bekymmer att genomföra mina “vid-sidan-av-studier”.(Som jag dessutom fått kämpa hårt för att få till.) Det hade också inneburit att alla mina andra projekt, som det här skrivprojektet, mitt streamande, Bookstagram sidan och Ko-fi sidan hade fått läggas på is. Och efter mer än ett års träda är jag tveksam till om jag skulle starta upp dem igen. I bästa fall blir det som att starta från noll igen.

Det finns bara så många timmar på dygnet och jag har bara så mycket energi att spendera. Något som poppat upp återkommande det senaste året, nu senast när jag läste "Ta Din Tid", var hur viktigt det är att säga nej till saker. Inte bara till saker som man inte vill göra, utan även roliga saker eller saker som kostar mer än de ger. (Inte bara pengar utan tid och energi också!) Under en stor del av den dagen som jag sa nej så gick jag omkring och undrade om jag begått ett misstag. Då ploppade “Ta Din Tid” upp igen "Men om man aldrig ångrar ett nej så säger man ja för ofta". Det började kännas lite bättre när jag tänkte att jag hade sagt nej till en sak så jag kunde säga ja till många andra saker. Visst hjälpte det också att mitt nej inte ifrågasattes så jag behövde inte försvara det. Då började jag förstå vilken superkraft att säga nej är. Man kan också läsa detta blogginlägg om man är nyfiken på det här med att säga nej.

Jag kan inte veta att jag alltid kommer vara bra på att säga nej, särskilt inte om det möts med motstånd. Men bara genom att säga nej till saker som jag känner på flera plan att det är så jag vill svara, det är stort för mig. Jag har varit den där klassiska personen som varit urusel på att säga nej och som inte stått emot när mina nej blivit ifrågasatta eller respekterade. Det kan vara för att nu är jag över 30 och lite mer säker i mig själv än när jag var till exempel 18. Jag vill gärna tro att jag kommer ifrågasätta om mina nej inte respekteras i alla fall.

I slutändan så har jag skyddat mina projekt genom att säga nej till en sak. Tiden får utvisa hur tuffa studierna kommer att kännas. Jag hoppas kunna balansera det så att mina andra projekt kan puttra på i alla fall en reducerad takt istället för att behöva läggas på is (dvs skrotas).

Det är inte alls lätt att börja säga nej men det är nog en av de bästa sakerna man kan lära sig. För då kan man säga ja till annat.