Året som inte blev som det var tänkt

Som titeln säger så blev det här året långt ifrån vad jag hade tänkt mig. (Fast sedan när blev ett år som man tänkt sig?) 

En del saker kan man planera för och på så vis kunna tuffa på som man ville från början. Andra saker kan dock ske utanför ens kontroll som helt sätter tillvaron ur spel. 

Jag hade ju som sagt stora ambitioner vad gäller skrivande för det här året. Ett upplägg som skulle kunna resultera i att jag i alla fall kunde få till noveller eller kortare texter parallellt med att utforska skrivrutiner. 

Men till det projektet har jag inte haft mycket energi till tyvärr. Utöver mitt arbete började jag också att studera deltid på distans för att försöka bättre mina chanser till att göra ett karriär byte som skulle förhoppningsvis kunna ge bättre ekonomisk trygghet och stadigare schema. (Som i sig skulle göra skrivandet lättare att planera in.)

Jag har fortsatt av och till att uppdatera projekt dagboken även om det är ett tag sedan jag gjorde någon notering där och i den mån jag orkat även skrivit lite på engelska på en annan sida. 

Det jag däremot kände stort behov av var att fylla den lediga tid som fanns med något som kunde hålla oron för framtiden ur tankarna. Så jag har läst ganska mycket i år. Mitt kalkylark säger mig att det blivit 15 böcker lästa i år. Ytterligare 2 står markerade som påbörjade. Det är en blandning av både skönlitterära böcker och faktaböcker. Även här är det ett tag sedan jag läste något.

På det visuella planet har jag tittat på tv-serien “Nautilus - Kapten Nemos Äventyr” på SVT Play. En tolkning av Jules Vernes klassiska roman “En världsomsegling under havet” från 1870. En väldigt välskriven och fint filmad serie, kanske en av de bästa jag sett på flera år faktiskt. 

Men anime serierna Delicious In Dungeon och The Seven Deadly Sins på Netflix har också varit väldigt bra. Kanske inga omvälvande serier men har fin blandning av humor och allvar. 

Förhoppningsvis ger mitt jobb-letande ett resultat som ger mig tillräckligt med ro för att ta mig an skrivandet igen. Det hänger också på om jag får behålla mitt hem eller inte. Jag vill inte gå in på detaljer men en påtvingad flytt är inget som direkt hjälper kreativt skapande. 

Allt detta till trots försöker jag tänka positivt och att även långsamma framsteg är ändå framsteg. Jag har ändå åstadkommit mycket i år motgångarna till trots.

Jag vet inte när jag kommer skriva här igen men tills vi ses igen så hoppas jag att ni tar hand om er. <3

Sommarlov och Trädgårdsarbete

 Nu börjar det bli dags för sommarlov. 

(Faktiskt gick grundskolan där jag bor på sommarlov igår.)

Inte för mig kanske men för bloggen.

Det växer en massa i trädgården. Mest ogräs som behöver rensas men ändå. Äntligen verkar det som jag kan få lite gjort i trädgården, bara vädret fortsätter vara lite mer samarbetsvilligt. 

Men jag hoppas också kunna hitta lite tid till att läsa.

Det är faktiskt så jag minns mina sommarlov som barn. En stor trave böcker från bokbussen som snabbt betades av. Blandat med en och annan bok från bokklubben som inte blivit läst under terminen som varit av någon anledning. Det var inte så mycket som ändrades sommarloven emellan förrän jag kunde börja läsa på engelska. Av någon anledning var det ganska fattigt med kapitelböcker på engelska på biblioteken jag hade tillgång till som barn. Annars hade jag kanske kommit igång tidigare. Nu har jag redan pratat om det här här men det blev alltså den största förändringen under högstadiet. Det blev mest böcker på engelska som lästes. Nu hoppas jag kunna blanda mera, kanske till och med samma bok men jämföra versionerna.

Jag är redan ganska glad och lite stolt över det jag lyckats läsa iår. Även om jag hoppas att jag kan läsa lite skönlitterärt bland all facklitteratur jag plöjt igenom. Det till trots att jag ämnar läsa om facklitteraturen för att göra anteckningar och markeringar. Ganska olikt mig men tror jag är något på spåren och då känns det passande med undantag. Men hoppas som sagt på lite skönlitterär läsning däremellan allt. Inte riktigt bestämt vad det blir. Kanske får ta fram snurrhjulet så får det bestämma? (Japp, du läste rätt. Köpte ett på IKEA förut och det fungerar fint till att välja böcker också.)

Jag vet inte hur det blir med skrivandet under sommaren. Kanske blir sommaruppehållet långt och vi kan komma igång i höst igen, kanske blir det kortare. Det beror lite på vad som händer och sker. Jag har lite idéer som jag vill testa men man vet ju aldrig hur det går med idéer. Det som jag känt att jag behöver göra under den resa som påbörjats nu är att tala om för mig själv att jag är stolt över mig själv som kom igång och som gjort det jag kunnat utefter mina förutsättningar. Så helt enkelt avdramatisera och lägga prestationsnivån på en rimlig höjd. Jag har ett projekt, jag har en svensk blogg, jag har en (hemlig) blogg på engelska. Det blir en hel del skrivande och läsande. På gott och ont så måste det här göras så det är roligt och inte ångestframkallande. Det är en hobby som jag tar på allvar. Mycket handlar som allt annat i livet om att hitta en bra balans mellan alla delar. Och att göra sig tid till det som man känner är viktigt. 

Ha en skön sommar och så ses vi någon gång i höst!

Abstrakta husflugor och ordsmeder

Nu har jag  hållit på och skrivit ett tag. 

Det har varit lite olika former sedan mitten av januari ungefär. Visserligen har jag inte fått till att testa någon skrivrutin när detta skrivs (2024-05-08) men det är på gång. Annars har det varit mest skrivande i projekt dokument och på bloggen. Jag måste säga att det redan känns som att bloggandet haft en positiv inverkan på mitt skrivande överlag.

Faktum är att bloggandet hjälpt mig känna vilken flytande process skrivande är. Det är en hel del fram och tillbaka, högt och lågt, varmt och kallt. Just det tankesättet fick mig att tänka på det där att någon som skriver är en ordsmed (från engelskans "wordsmith"). En smed värmer och kyler sitt material, hamrar och formar tills man (förhoppningsvis) har sin slutprodukt. Det är många turer fram och tillbaka för metallstycket, om det inte råkat bli fel någonstans och metallen blir skör och går sönder förstås. Då är det bara att börja om. In i elden, hamra på städet, in i elden, hamra, kyl ner i vatten….

Man kan kanske också likna någon som skriver med en chokladkonditor? Rå choklad måste också bearbetas och tempereras. Men man måste vara försiktig så det blir rätt vid varje steg i processen, annars blir det inte gott, det kan bli grynigt eller smeten skär sig. Kopplingen kanske inte är helt självklar. Vad jag menar är att detta att temperera fram och tillbaka är att det är så jag upplever skrivandet och redigerandet av en text. Kanske främst redigeringen faktiskt. Råmaterialet i det fallet är mitt råmanus, det första utkastet som ska bearbetas. 

När jag funderade kring det här så insåg jag just hur viktigt det är att skriva NÅGOT. För utan ett råmanus finns det inget att bearbeta, inget att temperera. Även en ynklig liten text går att bearbeta men det kan man inte med ett tomt papper. Nu visste jag det redan men det KÄNDES så tydligt när jag reflekterade över skrivande i andra sammanhang, en annan kontext. Många saker kan man lära sig, kan man veta om, men man förstår dem inte fullt ut förrän man upplever dem. 

Hursomhaver så för att det ska bli något på ett papper så behövs det idéer. Ibland får man jobba för att komma på något, ibland kommer det av sig självt och ibland kommer det idéer som man inte vet vad man ska göra med. Dessa skriver jag ändå ner, för det kanske kommer en dag då just den biten kan behövas. Det enda jag känner mig säker på är att man behöver långt fler idéer än de man faktiskt använder, bortfallet är stort men vilka behöver man? Just därför skriver man ner alla och stoppar dem i en låda. Den här idélådan är sen lite som den där lådan med laddsladdar och kablar som man inte heller riktigt vet vad man ska göra med. Man vet inte riktigt till vad dessa sladdar hör så man sparar dem utifall att de hör till någon manick hemma. Men en idé är ju inte som en sladd som ligger snällt i sin låda alla gånger. En del idéer kan bli till de mest irriterande av husflugor som flyger runt huvudet på dig. Som knatar runt på din arm, kraschar in i örat på dig, ja helt enkelt inte låter dig vara ifred. Just nu har jag en sådan idé som inte låter mig vara ifred trots att jag inte riktigt vet vad jag ska göra med den eller om den är lagom genomtänkt för att ens börja med. Jag tror dock att jag börjar klura ut hur jag skulle kunna tackla den, så flugan/idéen låter mig vara ifred. 

Frågan jag ställer mig är alltså om jag behöver ett städ, en ballongvisp eller en flugsmälla nära till hands med andra ord. 

Ibland blir det inte som man tänkt sig

Igår var jag ledig och hade tänkt igenom ett antal saker som jag skulle genomföra under dagens gång. Nu blev det så att jag vaknade lite före klockan 5 med riktigt ruskig mensvärk. Så jag tog en värktablett och kröp ner i sängen igen. Någon timme senare drack jag lite cola och kröp ner i sängen igen. Först framåt mitt på dagen började jag känna mig så pass skaplig att jag faktiskt tog mig ur sängen. Det blev inte så mycket med min plan. Jag fick helt enkelt anpassa mig efter dagsformen. Även om det var lite surt att få min lediga dag förstörd så var det ändå tur i oturen att det var just en ledig dag och jag slapp åka till jobbet. 

Det är dagar som igår som jag tänker tillbaka på de kloka sakerna jag läste i Ta Din Tid. Jag håller med om att de flesta av oss inte mår bra av att konstant ha ett knökfullt schema. (Men man får naturligtvis göra som man vill.) Är det luft i almanackan så gör det inte så mycket om man får omprioritera någon eller några dagar. Tror inte det spelar någon roll om det gäller vår lediga tid eller vår arbetstid. Människor är inte maskiner helt enkelt. Jag är fortfarande nybörjare på att lära mig det här med att optimera min tid och att lära mig säga nej. Men det känns som något som är viktigt att jag lär mig. Och jag tycker mig redan märka att det har gett effekt. Även om jag strävar efter mindre och har mer luftiga planeringar än tidigare så blir det mer skrivet än när jag inte gjorde så. Därför är det ingen katastrof om man får ställa in eller stuva om i tidsplanen heller. 

Vi får se hur det blir när mina studier kommer mer igång på allvar men just nu ser det ut som att jag kommer kunna bolla både jobb, studier och detta skrivprojekt. Förutsättningen för det har varit att planera och förbereda. Jag har förberett blogginlägg och har en realistisk publiceringsplan för bloggen. Det kommer underlätta när studierna kräver sitt. Kanske blir det rentav sommaruppehåll för bloggen, vilket skulle ge mig tid att bygga upp en ny buffert. Alla inlägg är ju inte tänkta att vara som denna, utan några av dem, den gamla kärnan av projektet, ska vara testen av skrivrutinerna. Det kommer bli en rolig utmaning att ta sig an hoppas jag. Samtidigt är jag glad att projektet redan vuxit och spretat iväg i fler riktningar, det gör det mer levande. Och skulle någon bit kännas tråkig eller att jag kör fast på något ställe så finns det alltid något annat som jag kan peta på istället.

Så ibland blir det inte som man tänkt sig och det kan vara en bra sak, bara man ser till att lufta almanackan. Hela det här inlägget blev alltså till på grund av att jag satt och tänkte på igår när det inte blev som det var tänkt.

Och det blev bra ändå.

Dragkampen mellan mina språk

Dragkampen mellan svenska och engelska har pågått sedan jag lärde mig tillräckligt för att kunna läsa något annat än skolböckerna. Även om det ena är mitt modersmål, så känner jag att jag har mycket kvar att lära mig i båda språken. Och då lägger jag inte till några av de andra språken som jag studerat genom åren. Jag är helt enkelt inte tillräckligt stark i de språken för att känna mig bekväm med att hålla på med kreativt skrivande i dem. 

Någonstans mellan 7:e och 9:e klass hade jag i alla fall lärt mig tillräckligt med engelska för att börja läsa mer fritt. Vilket i sig ledde till att jag dammsög fantasyavdelningen på skolbiblioteket. Åren efter det, kanske delvis på grund av de vänkretsar jag hängde i, så var det inte socialt acceptabelt att inte läsa på engelska mer eller mindre. (Ja, det är lite speciellt att vara tonåring och umgås med andra tonåringar. En ganska vild och knepig resa faktiskt.) Men så var det ju också så att om man kunde läsa på engelska så fick man snabbare tillgång till vissa böcker än om man var tvungen att vänta på de svenska översättningarna, om de ens fanns på kartan alls. Svenskan fick helt enkelt nöja sig med en existens i läsandets periferi. Sen blev jag vuxen och jag läste inte särskilt mycket alls under en hel del år. (Som inte var för studier alltså.)

Det är faktiskt inte förrän ganska nyligen som jag bestämde mig för att börja läsa igen. Jag bestämde mig också för att ta upp relationen med det svenska språket igen. När det är genomförbart hoppas jag dessutom kunna läsa en bok både på svenska och engelska och jämföra dem. (Översättandets konst fascinerar mig.) Därtill så kommer merparten av mitt projekt skrivas på svenska och jag kommer även få lov att översätta lite till svenska på egen hand. Delvis är det för att projektet känns mer rimligt att genomföra på svenska, delvis är det för att när det kommer till kritan så är min svenska starkare och mer nyanserad än vad jag tror att min engelska är, trots att den försummats en hel del.

Att projektet känns mer rimligt att genomföra på svenska är dessutom för att jag tror att det har bättre potential än att göra det på engelska. Det finns liknande saker men konkurrensen är mindre. Det är lite av mitt sätt att försöka applicera “Blue Ocean Strategy” till skrivandet. Alltså att försöka hitta en nisch som det inte finns konkurrens i och därmed inte tävla med någon. Men förhoppningsvis kommer projektet göra mig till en bättre och mer kompetent författare.

Nu menar jag inte att jag inte har några chanser att skriva professionellt på engelska. Det beror lite på vad för skrivande vi pratar om. Men det kan helt enkelt vara bättre att låta en professionell översättare översätta det jag skrivit än att jag gör ett knackigt försök att skriva originalet på engelska. Det är inte enbart att jag har lite sämre självförtroende när det gäller att skriva på engelska, det är också att jag försöker se på skrivandet utifrån en kommersiell synpunkt.

Kampen mellan svenska och engelska kanske inte kommer fram i sin helhet här men jag ville heller inte att texten skulle bli för lång. Jag kan gå in lite mer detaljerat vid ett senare tillfälle om intresse finns.

Att säga nej

Tidigare i veckan fick jag en förfrågan på jobbet. Hade jag tackat ja till den hade jag under kanske ett års tid kunnat gå upp mer i tid. Det var lite frestande där och då. Men jag sa nej. 

För att säga ja till det hade inneburit att säga nej till så mycket annat. Till exempel hade jag fått bekymmer att genomföra mina “vid-sidan-av-studier”.(Som jag dessutom fått kämpa hårt för att få till.) Det hade också inneburit att alla mina andra projekt, som det här skrivprojektet, mitt streamande, Bookstagram sidan och Ko-fi sidan hade fått läggas på is. Och efter mer än ett års träda är jag tveksam till om jag skulle starta upp dem igen. I bästa fall blir det som att starta från noll igen.

Det finns bara så många timmar på dygnet och jag har bara så mycket energi att spendera. Något som poppat upp återkommande det senaste året, nu senast när jag läste "Ta Din Tid", var hur viktigt det är att säga nej till saker. Inte bara till saker som man inte vill göra, utan även roliga saker eller saker som kostar mer än de ger. (Inte bara pengar utan tid och energi också!) Under en stor del av den dagen som jag sa nej så gick jag omkring och undrade om jag begått ett misstag. Då ploppade “Ta Din Tid” upp igen "Men om man aldrig ångrar ett nej så säger man ja för ofta". Det började kännas lite bättre när jag tänkte att jag hade sagt nej till en sak så jag kunde säga ja till många andra saker. Visst hjälpte det också att mitt nej inte ifrågasattes så jag behövde inte försvara det. Då började jag förstå vilken superkraft att säga nej är. Man kan också läsa detta blogginlägg om man är nyfiken på det här med att säga nej.

Jag kan inte veta att jag alltid kommer vara bra på att säga nej, särskilt inte om det möts med motstånd. Men bara genom att säga nej till saker som jag känner på flera plan att det är så jag vill svara, det är stort för mig. Jag har varit den där klassiska personen som varit urusel på att säga nej och som inte stått emot när mina nej blivit ifrågasatta eller respekterade. Det kan vara för att nu är jag över 30 och lite mer säker i mig själv än när jag var till exempel 18. Jag vill gärna tro att jag kommer ifrågasätta om mina nej inte respekteras i alla fall.

I slutändan så har jag skyddat mina projekt genom att säga nej till en sak. Tiden får utvisa hur tuffa studierna kommer att kännas. Jag hoppas kunna balansera det så att mina andra projekt kan puttra på i alla fall en reducerad takt istället för att behöva läggas på is (dvs skrotas).

Det är inte alls lätt att börja säga nej men det är nog en av de bästa sakerna man kan lära sig. För då kan man säga ja till annat.

Att sätta bollen i kassen

Det är så sportmänniskor pratar, antar jag? 

Även om du precis som jag kanske är helt ointresserad av sport så kan du säkert däremot relatera till känslan när man lyckats med något. För mig är det ibland när jag skrivit ett blogginlägg eller en text och jag är ruskigt nöjd med den när jag läser igenom den. Känslan av att språket “sitter” för just den texten. Beroende på vad för text det är så kan det variera mycket i ton och känsla. Utanför själva texten finns det sen alltså den där ytterligare känslan, den där när man på ett abstrakt plan bara känner att texten är precis formulerad sådär som man vill att den ska vara. Orden hänger ihop och metaforerna målar ibland tydliga, ibland diffusa men förklarande landskap. Meningarna är både lagom långa och lagom korta beroende på vad man för tillfället skriver om. 

Senast jag fick känna den känslan var igår när jag la sista handen på inlägget om Delta förlag. Jag hade redan ett skal klart så det var omarbetningen jag gjorde. Just igår var det mycket som jag ändrade på. Innan jag hade hunnit ändra för mycket så sparade jag den gamla versionen i ett annat avsnitt. Utifall att jag skulle vilja jämföra dem eller ta tillbaka något av det gamla med inte alltför mycket bök. Andra dagar är det mindre saker man ändrar på. Petar in eller tar bort ett ord eller två här och där. Tyvärr kommer titt som tätt också tvivlet smygande. Tänk om texten inte är så bra som jag tror att den är? Tänk om jag kunnat skriva det lite bättre i alla fall? Tänk om någon läser texten och tycker den är jättedålig? 

Visst, jag har inte gått någon formell kurs i skrivande, men från mina iakttagelser så verkar det vara så att de flesta människor känner så oavsett vad de är för typ av författare. Jag har läst kommentarer av publicerade skönlitterära författare som känner så. Jag har läst, ni vet var, att akademiker känner så också. Förmodligen känner en hel del journalister och krönikörer så med. Jag har inte gjort grundlig research men vågar påstå att det är nog så. 

Igen så kanske min lite blödiga sida kommer fram. Det är dock något fint i den där mänskliga aspekten att man kan vara den folk ser upp till, vara den där på toppen och ändå känna så. Då gör det inte så mycket om jag också känner så.

Men det finns ett botemedel som jag lärt mig. Det är för det mesta, att fortsätta skriva. Allt man skriver kommer inte att vara bra. Allt man skriver kommer inte alla gilla. Men jag har svårt att tro att det finns någon som inte blir bättre på att skriva om de bara fortsätter att skriva. Jag kanske inte kan bli bäst i alla genrer, men jag kan alltid bli lite bättre. Jag kan också läsa och lyssna på andra texter och inspireras, fås att fundera, lära mig något som kan göra nästa text lite bättre. 

Till sist, har man en riktigt dålig skrivdag, då kan man alltid ta en paus. Men skriv gärna ner vad du känner och hur du tänker först. Du kanske behöver läsa det senare. Behöver du inte läsa det, ja då har du trots allt faktiskt skrivit någonting i alla den dagen då inget ville bli skrivet. Sen kan du ta en promenad, dricka en kopp te, läsa en bok eller plantera om en stackars krukväxt. Så tar man nya tag imorgon. 

Boken om Delta Science Fiction förändrade mig

Jag har en kanske lite konstig vana. 

Jag älskar att titta igenom alla kommande böcker som listas på SF-bokhandelns hemsida. 

En dag såg jag en bok med knallgult omslag och röd text. “Delta science fiction - historik och bibliografi” av Jörgen Jörälv. Det står också “Svensk Science Fiction Historia” på framsidan. Vilket nog var det som först lockade mig efter att ha insupit det enkla men skickligt formgivna omslaget. (På dess rygg står också att det är bok nummer 006 av hur många som nu blev tryckta i den första upplagan.) Till sist läste jag baksidestexten;

“Namnet kan inte ha undgått någon som läst science fiction i Sverige under 1970- och 1980-talen. Böckerna med de karaktäristiska gula omslagen blev för många den första kontakten med sf-genren och det är kanske därför som de än idag är åtråvärda på antikvariat och bok­börser. Serien gavs ut av Delta förlag 1972–1988 och är med sina över tvåhundra titlar Sveriges mest omfattande sf-utgivning.” (Obs, det är inte hela texten.)

Jag kan inte påstå att jag någonsin haft ett särskilt stort intresse av att läsa sf-litteratur, jag har alltid lutat lite mera åt fantasy-hållet. Men den här boken pockade på mig så den adderades till mitt kalkylark. (Ja, jag samlar alla intressanta böcker och böcker som köpts i kalkylark. Någon gång ska de som redan finns i hyllorna få läggas till i egna ark men det är ett senare åtagande.) I kontohistoriken ser jag att jag förbokade den 9 dagar innan släppdatumet. 

Så till själva läsandet.

Den är otroligt välskriven och researchen är omfattande och gedigen. 

“Den kanske inte skulle få fler än åtta läsare, men det skulle vara åtta rätt intresserade läsare. Den skulle framförallt vara den bibliografi jag själv önskat finna på Kungliga biblioteket för tio år sedan.” - Jörgen Jörälv

Det tilltalade mig något enormt att den var skriven för “rätt” publik även om den kanske inte var så stor. Den hade blivit utgiven ändå. Boken handlar dessutom om mycket mer som man får inblick i, vilket är intressant för mig som inte var med på den tiden. Hur såg förlagsvärlden ut på -70, -80, -90-talen?, Hur såg fandom-kretsarna ut?, Fanns det sammanhållning mellan sf-fans och fantasy-fans?, Kunde man verkligen ge ut fanzines i Sverige? 

Många av de som senare kom att betraktas som "tunga namn” i sf-förlagsbranschen började som fans som skrev in till öppna spalter i tidningar eller fanzines. Det skedde naturligtvis inte över en natt och det var inte utan hårt arbete förstås. Och jag har kommit att förstå att jag har mycket att tacka för att allt det hårda arbetet blev gjort. För det hjälpte till att nära det som blev det svenska rollspels-och dataspels-undret. Inte för att de visste det då, de var upptagna med att vara mitt i det hela. När man snubblar över sådana här fakta och inser vilken betydelse dessa ringar på vattnet lett till, det är både svindlande och vackert på sitt sätt. I alla fall tycker jag det.

Mitt läsande av boken om Delta resulterade i andra ringar också. Till min förtvivlan så insåg jag att jag missat boken “Uppdrag i universum - En bok om Sam J. Lundwall” som gavs ut  av Tragus förlag 2021. I en limiterad utgåva om 300 exemplar och alltså omöjlig att få tag på. I bästa fall lär det dröja många år innan jag kanske har turen att få läsa den, om alls. Det är liksom inte en sån bok som man spontant hittar på loppis. (Inget ont om bokfynd som kan göras på loppis, man kan hitta riktiga personliga skatter på loppis!) Däremot lyckades jag hitta ett exemplar av Jules Verne Magasinet, JVM 510, som innehåller Sam J. Lundwalls egen biografi, “På Resa Med Albatross” i alla fall. För mig var det spännande och intressant läsning.

Jag har också adderat SF-litteratur till mitt kalkylark och även införskaffat några titlar. Jag har försökt välja böcker som verkar intressanta och av olika författare. Det känns inte som en lätt uppgift och jag undrar om jag någonsin kommer bli någon stor älskare av SF genren. Men någonstans måste man ju börja. Boken om Delta innehåller också förlagets bibliografi, komplett med bilder av omslagen. Vilket kan bli ett utmärkt hjälpmedel för mig om och när jag känner mig redo att dyka lite djupare.

Jag fascinerades också av att sådan, trots allt, ganska ultranischad och nördig litteratur kunde ges ut på svenska. Det gav mig lite hopp. Det är inte i fokus nu men jag har en dröm om att någon gång kunna skriva en liknande, supernischad och nördig faktabok om seriebutiker. Det jag kommer bära med mig är att skriva för “rätt” läsare. Bra böcker skrivna för sin respektive målgrupp kanske man också kan säga? Uppenbarligen finns det en plats för sådana böcker på svenska i alla fall.

Den som vill kan med fördel kika in på Jörgens blogg på plattformen Tumblr där man kan läsa mer! 

https://www.tumblr.com/deltasf

Är man nyfiken och öppen så kan något så enkelt som ett gult omslag med röd text få in en på ett helt nytt spår. Mot nya världar!

Jag och mina bananskal

Varje vecka surfar jag in på och kollar av SF-bokhandelns och Adlibris hemsidor. Jag försöker hålla koll på böcker som är på gång, kollar om det är några kampanjer på något som är av intresse och så vidare. Det är lika mycket att jag kikar efter skönlitteratur som facklitteratur. Särskilt sedan jag fick idén till mitt projekt. 

En sådan dag på Adlibris snubblade jag, jag minns tyvärr inte hur, över boken “Ta Din Tid - Gör mindre men bättre” av David Larsson Heidenblad. Den liknade den litteratur jag läste för några år sedan men jag blev väldigt nyfiken eftersom den uppenbarligen var skriven på, inte bara översatt, till svenska. Alltså i korthet, tidsoptimering, planering och produktivitet för individer ur ett svenskt perspektiv. Något jag alltid saknat. (Nu lär inte det här vara den enda boken men den finns i tryck och är nyskriven.) 

I och med mitt projekt så hade jag också börjat skriva till diverse författare för att på olika sätt be dem berätta om sina skrivrutiner och vanor under en genomsnittlig arbetsdag. Om inte så i direkt svar till mig så kanske de kunde tänka sig skriva om det på sina bloggar eller som ett tillägg på sina FAQ sidor. I Ta Din Tid fanns dessutom en uppmuntran till att höra av sig. Så det gjorde jag. Den resulterande mejlkonversationen känns väldigt betydelsefull för lilla mig. Jag fick dessutom mitt första officiella ja från en författare till att vara med i mitt projekt! Det ökade visserligen pressen på att nu behöver jag bit för bit, ro detta iland. Men jag fick också det mycket nyttiga och kloka förslaget att börja med det som en blogg. Först var jag lite tveksam till hur jag skulle kunna göra projektet bloggvänligt. Det var dock frestande att ha en blogg igen, något jag inte haft på bra många år, nu dessutom med ett mycket tydligare syfte.

 

Det som är så bra också är att David har en blogg, “Konsten att vara forskare”, som i sin tur utgjort en stor del av boken Ta Din Tid. I och med att jag kände mig rostig på bloggfronten så började jag läsa inlägg efter inlägg. Av bara farten under läsningen så utökade jag projekt dokumentet med ytterligare en avdelning avsedd för anteckningar från Davids inlägg. Tänkvärda saker, tips på tekniker, roliga eller igenkännande bitar samsas med mina egna tankar. Jag vågar också hoppas lite på att jag nu snappat upp i alla fall lite smulor som gör mina inlägg lite bättre än innan. Jag läste ju trots allt igenom hela arkivet av inlägg. Då och då märkte jag att de råd som jag fick i vår konversation fanns som hela inlägg utspridda över de 5 år som bloggen varit aktiv.

 

Jag skulle kunna sitta och vara deppig över att jag kom “5 år för sent" men det känns långt mer produktivt att vara tacksam över att ha snubblat över den guldgruva som nu finns där. För det finns så otroligt mycket att hämta där bara man är nyfiken och lite flexibel. Även jag som inte hör till den akademiska världen läser de inläggen och tycker det är spännande även om jag så klart inte kan förstå dem på djupet. (Jag är fortfarande osäker på om jag förstått vad ordet “empiriskt” betyder och hur man faktiskt använder det.) Då ska vi inte tala om alla de böcker, bloggar, poddar, artiklar och annat som David tipsar om. Som jag sa. En ren och skär guldgruva av information, inspiration och incitament. Eller bara trevlig och tankeväckande läsning om man är lagd åt det hållet.

 

Även om det är lite på gränsen till genant att jag gjort ungefär som min egen karta över inläggen så hjälper det mig mycket när jag snabbt behöver friska upp minnet eller dubbelkolla vad en författares bok heter. Jag är lite i valet och kvalet om jag någon gång i framtiden skulle ta och sammanställa en lista på några av guldkornen, alternativt skriva ihop något om de saker som jag tyckt varit extra lärorika. Men det får bli en annan gång

.

Allt detta bara av att jag mer eller mindre halkade på ett bananskal som landade mig här vid det här inlägget. Resan hit har varit för att citera David själv “ett kaninhål av rang.” Ett väldigt trevligt sådant dessutom.

Jag vill klargöra att jag inte magiskt blivit en expert av att läsa Davids blogg även om det hade varit roligt om det funkat så. Jag tror inte att jag har tillgodogjort mig allt som går än. Det tar tid att lära sig saker. Vissa av teknikerna som David tipsar om har han förfinat och använt i flera år, det kan inte kopieras utan måste läras.

 

För att lära mig så måste jag ta min tid.

Det första inlägget

Jag har både längtat och bävat lite efter att få skriva det första inlägget. Det är ju som att få ta första godisbiten ur påsen! Men samtidigt, vad är det här då? 

Jo, jag har länge saknat att skriva men har känt mig lite vilsen i hur jag ska ta tag i det. Sen fick jag en idé. Jag vill göra ett experiment där jag testar olika författares skrivrutiner. De om några vet väl hur man går tillväga för att få skrivandet gjort? 

Tittar man bara rätt ner så är det ett ganska stort projekt. Det finns många författare vars rutiner är dokumenterade. Men projektet går att dela upp i små bitar, som kan flyttas runt som legobitar. Att ha en blogg och dokumentera min skrivresa var inte med från början utan det var en del av den “naturliga mutationsprossessen”. Ni bör dock kila över och tacka David Larsson Heidenblad på bloggen “Konsten att vara forskare - en blogg av David Larsson Heidenblad” faktiskt. Hans blogg både i utförande och innehåll har varit en stor inspirationskälla, för att inte tala om Davids bok “Ta Din Tid - Gör mindre men bättre”. För är det något som projekt kräver så är det tid. Och är man nyfiken på hur man ska handskas med sin tid så rekommenderar jag varmt den boken. Men mer om den i ett senare inlägg.

Eftersom hela bloggen nu är en del av projektet så kan innehållet variera ganska mycket.  Att skriva, insåg jag efter lite eftertanke, är så mycket mer än att bara skriva. Visst resulterar skrivande i att text blir till men det finns ju så många olika sorters text. Det finns genrer och stilar dessutom. Och då har vi inte ens kommit in på läsandet av väldigt olika texter.

Det bästa med att blogga är att då kan jag skriva regelbundet på något även om projektet i övrigt känns för tungt och övermäktigt eller något oväntat inträffar. Livet händer och livet är liksom. Jag vill se bloggen som en morot till att få testa att skriva olika slags texter, att skriva regelbundet och samtidigt kravlöst. (Jag förväntar mig inga mästerverk.) Jag hoppas ni som läser har överseende med att jag provar mig fram och att det kan komma att ta tid innan inläggens kvalité förbättras. 

Först är det en hel del som måste skrivas innan projektet är i hamn.

Var nu den hamnen kommer vara när jag väl är där. 

Hoppas ni vill följa med på resan!