Att sätta bollen i kassen

Det är så sportmänniskor pratar, antar jag? 

Även om du precis som jag kanske är helt ointresserad av sport så kan du säkert däremot relatera till känslan när man lyckats med något. För mig är det ibland när jag skrivit ett blogginlägg eller en text och jag är ruskigt nöjd med den när jag läser igenom den. Känslan av att språket “sitter” för just den texten. Beroende på vad för text det är så kan det variera mycket i ton och känsla. Utanför själva texten finns det sen alltså den där ytterligare känslan, den där när man på ett abstrakt plan bara känner att texten är precis formulerad sådär som man vill att den ska vara. Orden hänger ihop och metaforerna målar ibland tydliga, ibland diffusa men förklarande landskap. Meningarna är både lagom långa och lagom korta beroende på vad man för tillfället skriver om. 

Senast jag fick känna den känslan var igår när jag la sista handen på inlägget om Delta förlag. Jag hade redan ett skal klart så det var omarbetningen jag gjorde. Just igår var det mycket som jag ändrade på. Innan jag hade hunnit ändra för mycket så sparade jag den gamla versionen i ett annat avsnitt. Utifall att jag skulle vilja jämföra dem eller ta tillbaka något av det gamla med inte alltför mycket bök. Andra dagar är det mindre saker man ändrar på. Petar in eller tar bort ett ord eller två här och där. Tyvärr kommer titt som tätt också tvivlet smygande. Tänk om texten inte är så bra som jag tror att den är? Tänk om jag kunnat skriva det lite bättre i alla fall? Tänk om någon läser texten och tycker den är jättedålig? 

Visst, jag har inte gått någon formell kurs i skrivande, men från mina iakttagelser så verkar det vara så att de flesta människor känner så oavsett vad de är för typ av författare. Jag har läst kommentarer av publicerade skönlitterära författare som känner så. Jag har läst, ni vet var, att akademiker känner så också. Förmodligen känner en hel del journalister och krönikörer så med. Jag har inte gjort grundlig research men vågar påstå att det är nog så. 

Igen så kanske min lite blödiga sida kommer fram. Det är dock något fint i den där mänskliga aspekten att man kan vara den folk ser upp till, vara den där på toppen och ändå känna så. Då gör det inte så mycket om jag också känner så.

Men det finns ett botemedel som jag lärt mig. Det är för det mesta, att fortsätta skriva. Allt man skriver kommer inte att vara bra. Allt man skriver kommer inte alla gilla. Men jag har svårt att tro att det finns någon som inte blir bättre på att skriva om de bara fortsätter att skriva. Jag kanske inte kan bli bäst i alla genrer, men jag kan alltid bli lite bättre. Jag kan också läsa och lyssna på andra texter och inspireras, fås att fundera, lära mig något som kan göra nästa text lite bättre. 

Till sist, har man en riktigt dålig skrivdag, då kan man alltid ta en paus. Men skriv gärna ner vad du känner och hur du tänker först. Du kanske behöver läsa det senare. Behöver du inte läsa det, ja då har du trots allt faktiskt skrivit någonting i alla den dagen då inget ville bli skrivet. Sen kan du ta en promenad, dricka en kopp te, läsa en bok eller plantera om en stackars krukväxt. Så tar man nya tag imorgon. 

Boken om Delta Science Fiction förändrade mig

Jag har en kanske lite konstig vana. 

Jag älskar att titta igenom alla kommande böcker som listas på SF-bokhandelns hemsida. 

En dag såg jag en bok med knallgult omslag och röd text. “Delta science fiction - historik och bibliografi” av Jörgen Jörälv. Det står också “Svensk Science Fiction Historia” på framsidan. Vilket nog var det som först lockade mig efter att ha insupit det enkla men skickligt formgivna omslaget. (På dess rygg står också att det är bok nummer 006 av hur många som nu blev tryckta i den första upplagan.) Till sist läste jag baksidestexten;

“Namnet kan inte ha undgått någon som läst science fiction i Sverige under 1970- och 1980-talen. Böckerna med de karaktäristiska gula omslagen blev för många den första kontakten med sf-genren och det är kanske därför som de än idag är åtråvärda på antikvariat och bok­börser. Serien gavs ut av Delta förlag 1972–1988 och är med sina över tvåhundra titlar Sveriges mest omfattande sf-utgivning.” (Obs, det är inte hela texten.)

Jag kan inte påstå att jag någonsin haft ett särskilt stort intresse av att läsa sf-litteratur, jag har alltid lutat lite mera åt fantasy-hållet. Men den här boken pockade på mig så den adderades till mitt kalkylark. (Ja, jag samlar alla intressanta böcker och böcker som köpts i kalkylark. Någon gång ska de som redan finns i hyllorna få läggas till i egna ark men det är ett senare åtagande.) I kontohistoriken ser jag att jag förbokade den 9 dagar innan släppdatumet. 

Så till själva läsandet.

Den är otroligt välskriven och researchen är omfattande och gedigen. 

“Den kanske inte skulle få fler än åtta läsare, men det skulle vara åtta rätt intresserade läsare. Den skulle framförallt vara den bibliografi jag själv önskat finna på Kungliga biblioteket för tio år sedan.” - Jörgen Jörälv

Det tilltalade mig något enormt att den var skriven för “rätt” publik även om den kanske inte var så stor. Den hade blivit utgiven ändå. Boken handlar dessutom om mycket mer som man får inblick i, vilket är intressant för mig som inte var med på den tiden. Hur såg förlagsvärlden ut på -70, -80, -90-talen?, Hur såg fandom-kretsarna ut?, Fanns det sammanhållning mellan sf-fans och fantasy-fans?, Kunde man verkligen ge ut fanzines i Sverige? 

Många av de som senare kom att betraktas som "tunga namn” i sf-förlagsbranschen började som fans som skrev in till öppna spalter i tidningar eller fanzines. Det skedde naturligtvis inte över en natt och det var inte utan hårt arbete förstås. Och jag har kommit att förstå att jag har mycket att tacka för att allt det hårda arbetet blev gjort. För det hjälpte till att nära det som blev det svenska rollspels-och dataspels-undret. Inte för att de visste det då, de var upptagna med att vara mitt i det hela. När man snubblar över sådana här fakta och inser vilken betydelse dessa ringar på vattnet lett till, det är både svindlande och vackert på sitt sätt. I alla fall tycker jag det.

Mitt läsande av boken om Delta resulterade i andra ringar också. Till min förtvivlan så insåg jag att jag missat boken “Uppdrag i universum - En bok om Sam J. Lundwall” som gavs ut  av Tragus förlag 2021. I en limiterad utgåva om 300 exemplar och alltså omöjlig att få tag på. I bästa fall lär det dröja många år innan jag kanske har turen att få läsa den, om alls. Det är liksom inte en sån bok som man spontant hittar på loppis. (Inget ont om bokfynd som kan göras på loppis, man kan hitta riktiga personliga skatter på loppis!) Däremot lyckades jag hitta ett exemplar av Jules Verne Magasinet, JVM 510, som innehåller Sam J. Lundwalls egen biografi, “På Resa Med Albatross” i alla fall. För mig var det spännande och intressant läsning.

Jag har också adderat SF-litteratur till mitt kalkylark och även införskaffat några titlar. Jag har försökt välja böcker som verkar intressanta och av olika författare. Det känns inte som en lätt uppgift och jag undrar om jag någonsin kommer bli någon stor älskare av SF genren. Men någonstans måste man ju börja. Boken om Delta innehåller också förlagets bibliografi, komplett med bilder av omslagen. Vilket kan bli ett utmärkt hjälpmedel för mig om och när jag känner mig redo att dyka lite djupare.

Jag fascinerades också av att sådan, trots allt, ganska ultranischad och nördig litteratur kunde ges ut på svenska. Det gav mig lite hopp. Det är inte i fokus nu men jag har en dröm om att någon gång kunna skriva en liknande, supernischad och nördig faktabok om seriebutiker. Det jag kommer bära med mig är att skriva för “rätt” läsare. Bra böcker skrivna för sin respektive målgrupp kanske man också kan säga? Uppenbarligen finns det en plats för sådana böcker på svenska i alla fall.

Den som vill kan med fördel kika in på Jörgens blogg på plattformen Tumblr där man kan läsa mer! 

https://www.tumblr.com/deltasf

Är man nyfiken och öppen så kan något så enkelt som ett gult omslag med röd text få in en på ett helt nytt spår. Mot nya världar!

Jag och mina bananskal

Varje vecka surfar jag in på och kollar av SF-bokhandelns och Adlibris hemsidor. Jag försöker hålla koll på böcker som är på gång, kollar om det är några kampanjer på något som är av intresse och så vidare. Det är lika mycket att jag kikar efter skönlitteratur som facklitteratur. Särskilt sedan jag fick idén till mitt projekt. 

En sådan dag på Adlibris snubblade jag, jag minns tyvärr inte hur, över boken “Ta Din Tid - Gör mindre men bättre” av David Larsson Heidenblad. Den liknade den litteratur jag läste för några år sedan men jag blev väldigt nyfiken eftersom den uppenbarligen var skriven på, inte bara översatt, till svenska. Alltså i korthet, tidsoptimering, planering och produktivitet för individer ur ett svenskt perspektiv. Något jag alltid saknat. (Nu lär inte det här vara den enda boken men den finns i tryck och är nyskriven.) 

I och med mitt projekt så hade jag också börjat skriva till diverse författare för att på olika sätt be dem berätta om sina skrivrutiner och vanor under en genomsnittlig arbetsdag. Om inte så i direkt svar till mig så kanske de kunde tänka sig skriva om det på sina bloggar eller som ett tillägg på sina FAQ sidor. I Ta Din Tid fanns dessutom en uppmuntran till att höra av sig. Så det gjorde jag. Den resulterande mejlkonversationen känns väldigt betydelsefull för lilla mig. Jag fick dessutom mitt första officiella ja från en författare till att vara med i mitt projekt! Det ökade visserligen pressen på att nu behöver jag bit för bit, ro detta iland. Men jag fick också det mycket nyttiga och kloka förslaget att börja med det som en blogg. Först var jag lite tveksam till hur jag skulle kunna göra projektet bloggvänligt. Det var dock frestande att ha en blogg igen, något jag inte haft på bra många år, nu dessutom med ett mycket tydligare syfte.

 

Det som är så bra också är att David har en blogg, “Konsten att vara forskare”, som i sin tur utgjort en stor del av boken Ta Din Tid. I och med att jag kände mig rostig på bloggfronten så började jag läsa inlägg efter inlägg. Av bara farten under läsningen så utökade jag projekt dokumentet med ytterligare en avdelning avsedd för anteckningar från Davids inlägg. Tänkvärda saker, tips på tekniker, roliga eller igenkännande bitar samsas med mina egna tankar. Jag vågar också hoppas lite på att jag nu snappat upp i alla fall lite smulor som gör mina inlägg lite bättre än innan. Jag läste ju trots allt igenom hela arkivet av inlägg. Då och då märkte jag att de råd som jag fick i vår konversation fanns som hela inlägg utspridda över de 5 år som bloggen varit aktiv.

 

Jag skulle kunna sitta och vara deppig över att jag kom “5 år för sent" men det känns långt mer produktivt att vara tacksam över att ha snubblat över den guldgruva som nu finns där. För det finns så otroligt mycket att hämta där bara man är nyfiken och lite flexibel. Även jag som inte hör till den akademiska världen läser de inläggen och tycker det är spännande även om jag så klart inte kan förstå dem på djupet. (Jag är fortfarande osäker på om jag förstått vad ordet “empiriskt” betyder och hur man faktiskt använder det.) Då ska vi inte tala om alla de böcker, bloggar, poddar, artiklar och annat som David tipsar om. Som jag sa. En ren och skär guldgruva av information, inspiration och incitament. Eller bara trevlig och tankeväckande läsning om man är lagd åt det hållet.

 

Även om det är lite på gränsen till genant att jag gjort ungefär som min egen karta över inläggen så hjälper det mig mycket när jag snabbt behöver friska upp minnet eller dubbelkolla vad en författares bok heter. Jag är lite i valet och kvalet om jag någon gång i framtiden skulle ta och sammanställa en lista på några av guldkornen, alternativt skriva ihop något om de saker som jag tyckt varit extra lärorika. Men det får bli en annan gång

.

Allt detta bara av att jag mer eller mindre halkade på ett bananskal som landade mig här vid det här inlägget. Resan hit har varit för att citera David själv “ett kaninhål av rang.” Ett väldigt trevligt sådant dessutom.

Jag vill klargöra att jag inte magiskt blivit en expert av att läsa Davids blogg även om det hade varit roligt om det funkat så. Jag tror inte att jag har tillgodogjort mig allt som går än. Det tar tid att lära sig saker. Vissa av teknikerna som David tipsar om har han förfinat och använt i flera år, det kan inte kopieras utan måste läras.

 

För att lära mig så måste jag ta min tid.

Det första inlägget

Jag har både längtat och bävat lite efter att få skriva det första inlägget. Det är ju som att få ta första godisbiten ur påsen! Men samtidigt, vad är det här då? 

Jo, jag har länge saknat att skriva men har känt mig lite vilsen i hur jag ska ta tag i det. Sen fick jag en idé. Jag vill göra ett experiment där jag testar olika författares skrivrutiner. De om några vet väl hur man går tillväga för att få skrivandet gjort? 

Tittar man bara rätt ner så är det ett ganska stort projekt. Det finns många författare vars rutiner är dokumenterade. Men projektet går att dela upp i små bitar, som kan flyttas runt som legobitar. Att ha en blogg och dokumentera min skrivresa var inte med från början utan det var en del av den “naturliga mutationsprossessen”. Ni bör dock kila över och tacka David Larsson Heidenblad på bloggen “Konsten att vara forskare - en blogg av David Larsson Heidenblad” faktiskt. Hans blogg både i utförande och innehåll har varit en stor inspirationskälla, för att inte tala om Davids bok “Ta Din Tid - Gör mindre men bättre”. För är det något som projekt kräver så är det tid. Och är man nyfiken på hur man ska handskas med sin tid så rekommenderar jag varmt den boken. Men mer om den i ett senare inlägg.

Eftersom hela bloggen nu är en del av projektet så kan innehållet variera ganska mycket.  Att skriva, insåg jag efter lite eftertanke, är så mycket mer än att bara skriva. Visst resulterar skrivande i att text blir till men det finns ju så många olika sorters text. Det finns genrer och stilar dessutom. Och då har vi inte ens kommit in på läsandet av väldigt olika texter.

Det bästa med att blogga är att då kan jag skriva regelbundet på något även om projektet i övrigt känns för tungt och övermäktigt eller något oväntat inträffar. Livet händer och livet är liksom. Jag vill se bloggen som en morot till att få testa att skriva olika slags texter, att skriva regelbundet och samtidigt kravlöst. (Jag förväntar mig inga mästerverk.) Jag hoppas ni som läser har överseende med att jag provar mig fram och att det kan komma att ta tid innan inläggens kvalité förbättras. 

Först är det en hel del som måste skrivas innan projektet är i hamn.

Var nu den hamnen kommer vara när jag väl är där. 

Hoppas ni vill följa med på resan!